Pardon my Swedish

Days
Mattias Holmberg

Man tror att man hör den typen av melankoliskt upprymda små melodier som motståndslöst ramlar ned till unga män när de klädda i mycket snygga jackor, skjortor, byxor och skor sitter på bussar som tar dem hem längs regnvåta gator från kaféer där de har druckit kaffe med lika oklanderligt klädda unga damer. Man inbillar sig att det är enkelt, nästan simpelt, att Days karbonkopierar de sprödaste sidorna ur Sarah Records-katalogen (i synnerhet Blueboy) eller lånar hela stämningen ur The Clienteles brittiska regnromantik kring millennieskiftet till dagens Göteborg.

Men något gör att man tvingas att revidera sina första intryck och erkänna sina missuppfattningar. Det kan vara ett par textrader i ’A Part of the World’, briljanta i sin enkelhet och direkta tilltal: "if they say I’m waiting for a bus that never comes, if they say I’m looking for a key I’ll never find, it suits me well". Eller en stark och självsäker röst som sjunger "a part of the world is mine, we have plenty of time".

Detta att ta vardagslivets detaljer och futtigheter och höja upp dem till teman för luftiga popsånger, till någonting som låter extraordinärt och drömskt, är indiepop som ligger oerhört nära stilens urtyp. Om musiken då skall uppfattas som pastisch eller som relevant vilar på utförandet. Allting vilar helt på utförandet. Och här lyckas Days som få andra. Släppet av Downhill är ett bra argument emot myten om att skivor är onödiga och omoderna. Kvalitetskontrollen på urvalet av låtar, valet av format (en sjutumssingel och en CD-EP tillsammans i samma release), distributionssättet (huvudsakligen via specialinriktade mailordrar), konstutställning av omslagsbilderna - i alla avseenden är skivan en angelägenhet.

Lyssna här.

www.shelflife.com

Lyssna även på:
Kuryakin - Fought A War EP (Fastcut Records)
The Orchids - Unholy Soul (Sarah Records)

(080414)

DIGFI

------------------------------------------------------------
DAYS
Downhill [7" + CDEP]
Shelflife/import
Betyg: 8

Att beskriva skönhet är inte lätt.
Du kan hämta storstilistiska och poetiska liknelser från skog och mark, jämföra det du finner njutbart med skir flora och fauna. Eller så bränner du av alla positiva adjektiv du känner till, låter de största orden explodera som fyrverkeripjäser bisats upp och bisats ner.
Fler alternativ finns, förstås. Men ovanstående anser jag vara de två mest uppenbara.
Att beskriva göteborgskvartetten Days är inte lätt.
Att beskriva »Downhill«, deras debutsläpp, är inte lätt.
På sju spår fördelade över en vinylsingel och en CDEP – ett fantastiskt format som fler borde nyttja – presenterar den nämligen gitarrer och bas som strilar likt stilla vårregn. Akustiska och snällt elförstärkta toner som behagfullt faller från de milsvidaste av skyar för att slutligen lägga sig till ro som droppar på nyponrosornas och prästkragarnas blad. Ovanför stränginstrumenten svävar sång; uppfriskande, klar och ren som luften en tidig höstdag. Under allt driver trummor och percussion, raska och målmedvetna fotsteg i de torra löven.
Ja, »Downhill« är helt enkelt bland det mest fantastiska jag hört på mycket länge. Ekon av de främsta av grupper och akter – The Smiths, Field Mice, Blueboy, St. Christopher – går att finna hos Days, men Fabian Sahlqvist, John Ludvigsson, Andréas Uppman Nilsson och Philip Gates är själv bästa drängar. Deras framtid är den ljusaste, lita på att jag kommer följa dem med det största av intresse.
Och någon gång kanske jag till och med lyckas beskriva Days.
Nu har jag gjort ett inledande försök, i alla fall.

JOHAN JACOBSSON
2008-05-13

SONIC